Idag satte jag in en ny koppar spiral, tillbaka till den skiten. Mensvärk från helvetet och oregelbunden mens, jippi! Men det får jag ta. Inga mer hormoner. Enda som besvärar mig lite är att då jag tidigare hade kopparspiral var jag väldigt känslig mot stötar mot livmodertappen under sex. Räcker liksom att ha ont på ett ställe... Får hoppas det kanske inte blir så denna gången.

Har tagit fluoxetine i två dagar nu och känner inte av några biverkningar änsålänge. Antagligen inbillar jag mig men jag känner mig redan lite piggare och positivare.

Detta är andra mensen då jag använder mig utav m-kopp, gör ont när jag sätter in och tar ut men eftersom man inte behöver göra det så ofta så är det super! Så mycket smidigare och faktiskt fräschare än tampong.

Tänker börja föra lite dagbok här igen. En tillfrisknads dagbok tänker jag se det som. Där jag bokför bättre o sämre dagar och olika behandlingar.

I nuläget har jag gått på akupunktur i ett par veckor. Vi ökar antalet nålar för varje gång. Sist hade jag 14, och imorgon ska jag dit igen..
Jag sluta med min p-ring för ca 2 månader sen och funderar på att sätta in kopparspiral. Som jag haft förut.. För jag känner en liten förbättring. Men det är långt långt långt ifrån bra. Tror inte jag skulle klara av att ha sex. Min kille tror att det blivit så pass bra.. Jag vill inte han ska fatta hur dåligt det är.

Idag träffa jag en psykolog för första gången, jag hoppades på att han kanske kunde skriva ut en medicin tryptizol. Som det är skrivit ska hjälpa vid smärttillstånd som tex mitt.

Men fokusen hamnade inte så mycket på det jag kom dit för, vestibuliten. Han frågade mer om ätandet, vikt, ångest och sådant. Och satt och hummade och verkade inte riktigt veta hur han skulle hjälpa mig.. Det slutade med att han skrev ut en annan anti depressiv medicin som endast har inverkan på humöret. Det verkar inte finnas någon hjälp mot det fysiskt onda. Det känns konstigt att jag ska börja på anti depressiv.. Så deprimerad är jag väll inte..:S jag är ju deprimerad och ledsen pga att jag har ont i underlivet! Skulle jag slippa det fyskikt onda skulle det psykiska försvinna.. Så jag tycker jag först o främst borde få ngt som tar bort smärtan. Men nu får jag väll acceptera det här och testa.

Det blir bara värre och värre för var dag som går känns det som.. Nu känns det som att ha ett öppet sår där nere.
Ser att folk går in och läser här trots att jag inte uppdaterar här särskilt ofta.

Till er som söker en blogg med "tips att gå ner i vikt" så har ni kommit helt fel. Eller kanske inte egentligen. Till er vill jag säga, sätt er inte i skiten. Har ni en frisk välfungerande kropp var tacksamma! Ät hälsosamt och träna lagom och tänk inte så mycket på vikthets! Jag har mått skit över min kropp gråtit skrikit inombords och HATAT mitt liv pågrund av att jag inte var tillräckligt smal. Legat och klämt i skinnet innan jag skulle somna, lindat hårt bandage runt magen för att straffa mig själv... Men nu, hade jag gjort VAD SOM HELST för att få åka tillbaka i tiden. Vara tacksam över att jag var frisk. Nu lider jag av något som kallas vestibulit. Jag kan inte älska med min pojkvän, då detta känns som en skärande kniv i underlivet. Ätstörningen har helt plötsligt blivit himmelriket, jämfört med nu. Så var tacksam! Är du frisk, låt för F*N inte ditt psyke göra dig sjuk! Det är du själv som gör valet. De som är sjuka fysisk, skulle gjort allt för att få vara i en sits där de faktiskt kunde välja att bli friska.

Var rädda om er själva och ha fortsätt aldrig att ha sex om det gör ont och ställ aldrig upp på att ha det även om ni inte vill. Och sluta ställa så höga krav, lev livet istället.

Jag vill känna mig fri.
Jag vill känna frid.
Jag vill känna mod.
Jag vill känna hopp.
Jag vill känna lust.
Jag vill känna ett omedvetet leende på min läppar.
Jag vill känna ett spontant pirr i magen.
Jag vill känna styrka.
Jag vill känna kontroll.
Jag vill känna hur jag lyckas.
Jag vill känna hur byxorna blir större.
Jag vill känna ben.
Jag vill känna att jag duger.
Jag vill känna ingenting..