Jag är inne i en period där jag inte har någon lust att ta på mig kläder för att jag vet jag inte kommer gilla vad jag ser, en period där ja känner mig allmänt äcklig.
Måste komma igång aktivt med springningen igen.

Imorgon är det redan söndag, och jag måste plugga en massa. Sen är det skola igen! Orkar verkligen inte!

Jag har inte ätit något man varken kan kalla frukost lunch eller middag idag, jag har bara stoppat i mig lite då och då. Helt sär. Måste få fasta regelbunda tider istället, för man har noll koll på hur många kalorier man får i sig när man äter lite då och då hela tiden. :S
Och INTE bra för tänderna, har börjat bli orolig för dom.

Idag har jag sprungit i två timmar!!
Och det blev soppa till kvällsmat/lunch.  Typ frukt o så till frukost/mellanmål.

Har inte så stor koll:P

Idag blev det ingen särsklit vettig dag, jag skolkade förmiddags lektionerna så det blev typ äpple till frukost och lunch och sedan kålsoppa som jag lagade själv till kvällsmat. Tänkte ja kanske skulle lägga ut receptet här sen!

Ingen träning blev det, hade tänkt ut och springa men det blåste något så förjävligt så jag gav upp den tanken!

Sitter och försöker plugga till prov nu, men går inget vidare, 9 sidor kvar sen är jag klar kom igen nuuuuu!

Okej, jag måste börja ta tag i detta igen! Fokuserar jag på detta istället så glömmer jag de andra bekymmren lättare, när man tänker efter har denna fokuseringen gjort att jag kommit över andra saker. Det är precis som en medecin, som egentligen inte alls borde ses som någon medecin.

Är sjukt sugen på att skolka nu på förmiddagen och komma till lektionerna efter lunch istället, har ingen lust att äta i matan. Jag börjar bli äcklig igen. Måste skärpa mig.

Kan detta jädrans hatet försvinna? Detta pessimistiska tänkande? VARFÖR har jag det?! Det trycker bara ner mig. ÅH!

Just nu är jag nojjar jag en massa över att jag kanske är gravid. Fyfan om ja är det..
Jag nojjar över att ja kanske har vestibulit med. Jag mår dåligt över saker jag nojjar över, men de värsta är att ja tror verkligen det är sant. Vill bara lägga mig under täcket och sova tills bättre tider kommer.
Blir galen på mig själv.

Jag har ingen ork att skriva här, jag har ingen ork att räkna kalorier, jag bryr mig inte särskilt mycket för tillfället. Jag orkar helt enkelt inte vara besatt av något så fånigt som om min kropp har ett hekto mer eller mindre fett på kroppen. Det är så fåningt egentligen. Men jag vet, jag vet. Det kommer komma en dag då ångesten slår till..igen.

Men något har jag iallafall uppnått. Mina föräldrar reagera i sommras, sedan min bror, sedan nu (när jag dessutom gått upp 2 kg?) reagerar mina nära kompisar, och en del av mina avlägsna kompisar har jag fått höra har reagerat.
Det har blitt skillnad, och det vet jag också. Lite.

Jag minns när jag fantisera om att det skulle hända, att folk reagera och sa "fan va smal hon har blitt" och likande. Men det kändes inte lika bra som jag föreställde mig det skulle göra. Jag tänker bara hur fan kan de tycka det? Jag är inte nöjd ännu. Lite till.

Någonstans i min hjärna finns förnuftet som reagerar, men du? Varför inte lita på de andras reaktioner? Låt det va som det är nu. Ta det lugnt. Sluta va så besatt!

Så det gör jag. Jag tänker vara förnuftig. Inte dum i huvudet. Men jag vet att ja inte tillåter mig själv att gå upp i vikt. Men för tillfället finns förnuftet i mig och inte ångest.

Jag har tyvärr mycket större problem att oroa mig för än sånt här.. typiskt min otur. Djupt inom mig finns de negativa tankarna, men jag strör på med positiva och inbillningar om hur underbart livet är ovanpå, vägrar kännas vid av det negativa som ständigt ligger och skaver. Och ja, det funkar faktiskt. Får fokusera på det positiva här i livet, även om det inte är så lätt alltid.

Jag hatar mig själv. Fortfarande.

Jag vill verkligen ha en egen lägenhet. Vara fri!

Håller på att bli en aning galen. Känner mig fast och instängd.