Jag har ingen ork att skriva här, jag har ingen ork att räkna kalorier, jag bryr mig inte särskilt mycket för tillfället. Jag orkar helt enkelt inte vara besatt av något så fånigt som om min kropp har ett hekto mer eller mindre fett på kroppen. Det är så fåningt egentligen. Men jag vet, jag vet. Det kommer komma en dag då ångesten slår till..igen.

Men något har jag iallafall uppnått. Mina föräldrar reagera i sommras, sedan min bror, sedan nu (när jag dessutom gått upp 2 kg?) reagerar mina nära kompisar, och en del av mina avlägsna kompisar har jag fått höra har reagerat.
Det har blitt skillnad, och det vet jag också. Lite.

Jag minns när jag fantisera om att det skulle hända, att folk reagera och sa "fan va smal hon har blitt" och likande. Men det kändes inte lika bra som jag föreställde mig det skulle göra. Jag tänker bara hur fan kan de tycka det? Jag är inte nöjd ännu. Lite till.

Någonstans i min hjärna finns förnuftet som reagerar, men du? Varför inte lita på de andras reaktioner? Låt det va som det är nu. Ta det lugnt. Sluta va så besatt!

Så det gör jag. Jag tänker vara förnuftig. Inte dum i huvudet. Men jag vet att ja inte tillåter mig själv att gå upp i vikt. Men för tillfället finns förnuftet i mig och inte ångest.

Jag har tyvärr mycket större problem att oroa mig för än sånt här.. typiskt min otur. Djupt inom mig finns de negativa tankarna, men jag strör på med positiva och inbillningar om hur underbart livet är ovanpå, vägrar kännas vid av det negativa som ständigt ligger och skaver. Och ja, det funkar faktiskt. Får fokusera på det positiva här i livet, även om det inte är så lätt alltid.