Jag har levt med detta hatet, så länge nu. Även om jag inbillat mig att det inte finns kvar så vet jag att det finns där. Jag orkar bara inte med det helt enkelt. Jag orkar inte må dåligt. Varför ska jag gräva mig i djupet, när jag kan ta allting på den lätta handen?

"Jag ska bara ner, jag ska bara bli av med det här äckliga fettet. Så är jag nöjd.."

Jag kommer vara nöjd, men inte i hjärtat. Inte i själen. Pressen kommer aldrig försvinna.

 

Komplexen.

Jag orkar inte bry mig om hatet. Jag har lärt mig leva med det, ignorera det (Nästan då). Jag gör något åt det jag kan. Jag kämpar så gott jag kan.

 

Varför vara svag när man kan vara stark? Ha kontrollen över sig själv. Det är enbart jag som kan förändra och kämpa över att känna mig nöjd, radera så mycket som möjligt av hatet.

 

Jag vill bara hatet ska försvinna på riktigt.

Jag vill inte leva med det.

 

idag ska vi fira min födelsedag, jag vill inte. tårtor och kakor som blir pinsamt och väcker misstankar att tacka nej till. blöh
jag ska ner till 47.

Faaaaan vill bara gråta just nu, sitter o är äckligt mätt just nu jävla idiot mamma tvinga mig att äta mer än vad jag orkade, han fan ätit tillräckligt o var mätt så bara hivar hon upp mer mannagrynsgröt, vill bara dra här ifrån förfan låt mig va.
 ja hatar denna känslan känns som jag ska spy!
fan va arg jag är. nu måste jag vänta tills jag kan ut och springa också för att smälta fucking maten. känns som den är uppe i halsen på mig.

Jag har nu plötsligt nått det mål jag för ett tag sen bestämt skulle vara då jag blev nöjd.  Det har gått förvånatsvärt enkelt! Jag la av med att sitta och läsa massvis av bloggar och jag la av med att räkna varje kalori, det blev så mycket bekvämare att gå ner i vikt utan att vara besatt av det!
Men jag är fortfarande inte nöjd, men jag måste snart nöja mig, för jag bryr mig inte om lite fett finns kvar, men det är fortfarande en del till som ska bort.
Jag mår mycket bättre nu, jag är lyckligare med mig själv och att sätta på kläder är inte längre en pina.

Igår blev en chock för mig! Jag hade inte testat några av mina jeans sedan jag skada mig och skidsemestern för jag klara bara inte av att det satt så tajt jag fick panik. Och med rädlsa tänkte jag igår jag skulle möta sanningen sätta på mig ett par jeans kanske skulle det trigga mig lite. De satt som baggyjeans på mig hela högen!! de trilla ner! Det är SJUKT!
En glad men skrämmande överaskning, för tanken på att jag verkligen inte kan se att mina lår och rumpa har blivit så pass mindre, det känns kontigt, jag tror inte riktigt på det men det måste jag ju.


Idag har jag ångest över alla alkoholkalorier jag fick i mig igår..

jag skriver inte här längre, har inte orken att lägga ner så mycket tanke på det hela, jag kör mig race ändå.
jag hade inte vägt mig på jättelänge igår så vid fem tiden då jag både ätit frukost och lunch vägde jag 48.7 kg , jag blev faktiskt en aning förvånad, trodde jag såg fel. 48 syntes verkligen på vågen haha. Inser dock att jag inte kommer se ut exakt så som jag vill se ut vid 48 kg som var mitt mål, men jag kanske väljer att leva kvar med det sista hullet,  får se.

Jag har inte haft lust att gå in och skriva inlägg och läsa bloggar, orken har varit borta. Men nu tycker jag det är dags att få lite kontroll igen, det är inte så att jag hetsat en massa nu medan jag varit borta, men när jag skriver här har jag superkontroll på mig själv, och det vill jag ha. Nu är det 2 veckor kvar, 2 stycken med super kontroll!