Nu är snart jullovet slut, det betyder att det  bara är våren kvar tills det är sommar än en gång. Dvs. bikini.. ohyess..
Förra sommaren låg jag på 47 ngt. Denna sommaren tror jag jag satsar på 46 kg. Eller jag har iallafall tänk det. Men sen säger förnuftet något annat.

Jag måste sluta kränka, mobba, trycka ner mig själv. Jag kan inte fortsätta leva med att göra så mot mig själv. Alldeles för lång tid har jag låtit mitt liv förstöras av negativa hatiska tankar. Detta året tänker jag fokusera mer på det positiva och mycket mindre på det negativa.
Jag ska vara nöjd med det jag har. Det som händer i mitt liv. Jag ska satsa på att vara lycklig!

Dock tänker jag ju inte låta det göra mig fet. Nä, så duktig och mogen har jag inte blivit att jag slutat bry mig.
Men jag stryker det här målet med 46 kg iallafall.

Nu till våren tänker jag träna och ut och springa mycket, bygga upp nya muskler. Och fortsätta äta som jag gjorde på hösten.. det vill säga alldeles för lite för att vara normalt. Men med min förstörda ämnesomsättning så är det så jag får leva.

Hade bara velat spola tillbaks tiden till då jag var 13 år och oförstörd både fysiskt och psykiskt. Aldrig låta det förjävliga tillståndet jag var i då komma, vara stark och positiv istället.  Så hade jag kunnat ha ett underbart mycket bättre liv under de senaste åren. Ångest på det...

Jag har kommit på mig själv, kommit på mig själv av att jag påverkats av mina föräldrars kommentarer om min viktnedgång. Att jag inte får gå ner mer, att jag är mager.
De tre senaste dagarna har jag tänkt att jag bara ska satsa på att hålla min vikt. Men jag saknar känslan av att vakna på morgonen och känna att jag är lite smalare än gårdagens morgon.

Jag vill vara nöjd, men jag är inte nöjd. MEN VA NÖJD DÅ FÖRFAN!

Jag är ingen pro ana, jag svälter inte mig själv, har hållt på med den skiten och det funkar inte.
Jag tycker inte det är fint att vara så mager att man ser ut att trilla ihop!
Det ska vara former, det ska vara sexigt! Men det ska vara fast, det ska inte vara mjukt fett.

Jag är rädd för att slappnar jag av, kommer jag gå upp i vikt. Och det är ett BIG nono.

Jag är inte nöjd än. Varför kan jag bara inte vara normal och slippa dessa jävla röster i huvudet som bara trycker ned mig! Va stark förfan! Men sen kommer det... "jag ska bara bli smalare först, sen skärper jag mig"

Tönt är vad jag är. Skäms över att jag har denna bloggen och att jag är medveten om att den kan trigga andra.
För vad jag gjort just nu är att suttit och läst andras bloggar och bestämt mig för att bli ännu smalare. Skäms över mig själv. Men är det så jävla konstigt egentligen att man vill känna sig nöjd med sig själv?

Jag ska iaf göra det rätt. Träna och äta rätt, regelbundet, i små portioner.

Jag har levt med detta hatet, så länge nu. Även om jag inbillat mig att det inte finns kvar så vet jag att det finns där. Jag orkar bara inte med det helt enkelt. Jag orkar inte må dåligt. Varför ska jag gräva mig i djupet, när jag kan ta allting på den lätta handen?

"Jag ska bara ner, jag ska bara bli av med det här äckliga fettet. Så är jag nöjd.."

Jag kommer vara nöjd, men inte i hjärtat. Inte i själen. Pressen kommer aldrig försvinna.

 

Komplexen.

Jag orkar inte bry mig om hatet. Jag har lärt mig leva med det, ignorera det (Nästan då). Jag gör något åt det jag kan. Jag kämpar så gott jag kan.

 

Varför vara svag när man kan vara stark? Ha kontrollen över sig själv. Det är enbart jag som kan förändra och kämpa över att känna mig nöjd, radera så mycket som möjligt av hatet.

 

Jag vill bara hatet ska försvinna på riktigt.

Jag vill inte leva med det.

 

Sitter här och känner mig seeeg. Kan inte sova mer men det hade varit väldigt skönt! Hade planerat att springa en 5 kilometers runda idag, men hur ska jag orka? Jag måste orka! Men jag tar det nog efter lunch isåfall, känns som jag inte riktigt vaknat ännu och sticker jag ut och springer då kommer jag bara må illa.
Frukost intaget är samma som igår, specialar smoothien:) hiih, 80 kcal änslålänge dådå.
Suck hoppas verkligen jag kan komma undan med lite kalorier till lunch. Störande att bo med familj när det gäller att gå ner i vikt.

Önskade jag kunde säga att jag ville komma iform till sommaren bara och att de skulle respektera och hjälpa mig. Men de skulle bara påstå att det är hemskt med idialen flickor ser idag blablabla och börja hålla sten koll på mig och proppa i mig massa mat. Men jag menar SNÄLLA jag vill inte bli äckligt smal, jag vill bara få en platt hård mage! Men det skulle de nog aldrig låta sig förstå, tyvärr. Så jag får göra på lite mer fel sätt. För det bästa sättet kan jag inte genomföra så som jag lever idag.

Men fan då! Detta funkar ju inte, jag tabbar mig en kväll, äter lite mer än ja gjort de andra kvällarna, så går jag upp allt jag kämpat för att gå ner tackvare det?! Herregud! 52,1 kg stod det på nu, exakt ett kg mer än igår. Jag måste tydligen kämpa ännu hårdare.

Hitta en tabell som räknade ut min idialvikt



Mitt mål är att väga 48 kg innan sommaren, men jag tror det blir lagom, jag kommer inte se ut att ha aneroxia. Fettet jag har på min kropp kan bara inte väga mindre än 3-4 kg..

Det är sjukt hur ens uppväxt påverkar ens sätt som person, ni som läste tidigare inlägg "Bror och jag" där han påverkats i sin uppväxt och tack vare det har han något som sitter fast i hans psyke.

Uppväxten spelar så himla avgörande roll över vilken person man kommer bli senare i livet.
Jag t.ex kommer nog aldrig bli nöjd med mig själv. Där kommer alltid vara nått fel. Tyvärr. Man får helt enkelt lära sig leva med det. Bekämpa det.

Jag skrev för några dagar sen att jag skulle skriva ett inlägg "om mig".
Och nu har jag tråkigt så here it comes.

Jag har minnen av att redan vid ca 4-5 års ålder titta jag ner på min runda bebismage och tänkte att jag var tjock, jag sa det till mamma o pappa o dom sa att jag skulle växa ur mig det. Och det gjorde jag så klart. I lågstadie mellanstadie tiden var jag smalast av alla, sjukt smal, äckligt smal nu när jag kollar på gamla bilder, det var jag och min bästa kompis som var så, och vi fick mycket uppmärksamhet för det, vi hade mest respekt från tjejerna och de påpekade ofta att de också ville vara så smala, och mest uppmärksamhet från pojkarna. I sexårs var det alltid jag som fick rida längst och mest på de större tjejernas ryggar eftersom jag vägde minst, mina lår var lika tjocka som mina vader.
Jag minns att jag alltid tänkte på att inte äta för mycket för att min mage då skulle puta ut för mycket, om vi skulle bada en vecka så förberedde jag mig redan en vecka innan att äta så lite så att alla skulle lägga märke till hur smal jag var. Det var min identitet, det enda jag hade att skryta med. Vi hade tävlingar om vem som kunde dra in sin mage längst. Jag och min bästis var väldigt aktiva och älskade att sporta, jag gick på fotboll handboll och friidrott, medans vi även var aktiva på fritiden. Vi två har alltid haft strävan av att vara bäst!

Det märkliga är att jag aldrig fattat eller tyckt att jag var speciellt onormalt smal. Det var väll inget konstigt med det egentligen det är rätt många flickor som är smala i unga år o sedan lägger på sig några kilon när de kommer till puberteten. Men att jag alltid tyckte att jag inte var speciellt smal, att jag behövde dra in magen o sådant, förstår jag inte nu. Jag ville alltid vara smalare än vad jag var.
Nu får jag aldrig kommentarer för att vara smal, inte på samma sätt iallafall, det har förvandlats till kommentarer som relateras till sexig. Men ja som ni fattar får jag inga kommentarer från tjejer, bara massa kåta killar. Och nu mår jag bara dåligt av det! Ibland känns det som det är det enda jag är, en tjej mer stora pattar och snygg röv. Men jag känner mig så fejk, alla dessa kommentarer gång på gång, när jag vet att det inte stämmer! Jag har inte fin kropp, det är bara va de tror, det är fejkfejkfejk, skulle de se min mage utan ett linne skulle de tänka vafan är detta?
Jag är ett fläskberg som kan döjla det hyfsat bra.
Skulle de verkligen se mig., skulle jag inte få någon uppmärksamhet alls.

Man vill inte bry sig så himla mycket, men samtidigt vet man att det spelar mer roll för än vad man försöker inbilla sig. Eller jag inbillar mig inte längre. Jag har bestämt mig.

Hoppas jag inte verkar alltför störd..