Nånting har livet försökt lära mig, men jag vet inte riktigt vad! Igår stack jag och gjorde gradivitetstest, jag var det inte! TACK OCH LOV! Efter det fick jag höra slumpmässigt om en 17 årig som blivit gravid och inte märkt det förrens det var försent. Snacka om att det varit jobbigt och höra om jag fortfarande gick och nojjade mig!

Det har verkligen tagit mot att sticka och få gradivitetstest gjort, men jag tänkte det var lika bra! Men klart som fan fick jag min mens idag. Haha förnedringen i onödan kan man tycka men jag tyckte endå jag gjorde rätt!

Åh och juste det.. Jag håller på att bli tjockare.. jag vet att dagen då paniken slår ut snart kommer. Kul. Kan jag inte bara få slippa det? Bara acceptera mig själv som jag är? Jag är patetisk.

Kan jag inte bara vara LYCKLIG?
varför ska det vara så jävla svårt!

Jag nojjar fortfarande över gradivitet, jag har fått ömmande bröstvårtor nu. F-A-N?
Och samtidigt som jag längtar efter pojkvän så "kan" jag inte ha någon, känns inte lönt, kommer bara bli ännu ett problem som påminner mig om mina problem.

Jag har varit nere i svackan alldeles för länge nu, när ska det börja gå uppåt igen? Lite tur hade inte suttit fel i livet just nu. Finns bara en massa hat och pessimistiska tankar.

Och att fokusera på kalorier och fett får mig skjuta undan allt annat,  det är skönt..  man kanske borde satsa på de där 46 kilona nu.. hahah hur psykat låter inte detta. Men sådana är känslorna. Usch fyskämms på mig.