Kan jag inte bara vara LYCKLIG?
varför ska det vara så jävla svårt!

Jag nojjar fortfarande över gradivitet, jag har fått ömmande bröstvårtor nu. F-A-N?
Och samtidigt som jag längtar efter pojkvän så "kan" jag inte ha någon, känns inte lönt, kommer bara bli ännu ett problem som påminner mig om mina problem.

Jag har varit nere i svackan alldeles för länge nu, när ska det börja gå uppåt igen? Lite tur hade inte suttit fel i livet just nu. Finns bara en massa hat och pessimistiska tankar.

Och att fokusera på kalorier och fett får mig skjuta undan allt annat,  det är skönt..  man kanske borde satsa på de där 46 kilona nu.. hahah hur psykat låter inte detta. Men sådana är känslorna. Usch fyskämms på mig.