Det har blivit en del negativa inlägg på senaste tiden, och jag ursäktar för det. Finns det någon som egentligen har lust o läsa om klaga och en annans persons förvirrande funderingar?

Men jag känner mig så tom bara, jag kan inte hjälpa det, något är fel, något fattas, men jag vet inte vad. Kan något fattas fastän det inte finns något som fattas? Kan något va fel fastän där inte exiterar något i nuläget?

Det är ett nytt år och det känns som tiden rinner ur mina händer, istället för att vara en seg rinnande sirap är tiden tunt klart vatten som rinner. Det finns så mycket i livet som jag saknar, och som jag aldrig kommer få tillbaka, så mycket kärlek som jag förlorat, och som jag inte har ork eller vetskap om hur jag ska få tillbaka.

Det enda fel jag vet nu, det är mig själv, inte mitt liv, utan existensen av mig själv. Så därför är det det jag kommer kämpa för att förändra, men redan nu vet jag. Att desto mer jag kommer förändras, desto mer kommer känslan bara växa sig starkare.

Men jag letar fortfarande efter det svaret.

Skönhet är beroendeframkallande. För dem som vill det ska vara så.
Skönhet har jag suktat efter hela livet. Det har förtärt mig, det har fått mig självsäkrare, det har fått mig att känna mig värdelös. Så många känslor. För en sådan egentligen obetydellsefull sak, men det är inte en obetydellsefull sak. Nej.

Jag tror att jag aldrig kommer att acceptera, hur många komplimanger jag än får, är alltid den första ostoppbara tanken, hur kan den tyckta det? Och hur mycket jag än försöker förändra, kommer jag aldrig bli nöjd. Men det hindrar mig inte från att kämpa, annars kommer jag bara känna mig ännu tommare, och ordet "tommare" finns inte, alltså finns det inget annat val.

Förlåt för det långa inlägget, men ibland behöver jag skriva av mig. Och jag mår för illa för att skriva på papper.

Ha en underbar kväll. Kram mig.